Dagbok 1997

Sovrumsstereon vidhöll sin dåliga vana att starta tidigt på morgonen även på helgerna. Huvudet var en aning tungt efter lördagskvällens utsvävningar. Efter en stund lyste solen intensivt in i sovrummet och det var bara att kliva upp. En standardmorgon utan överraskningar. Efter osedvanligt lång tid var jag på gång. Knäet smärtade en aning ibland men gårdagens expedition var ju ganska tuff även med mina mått. Så idag fick det bli något lindrigare. En liten promenad på Norra berget i solen borde duga. Jag satt en ansenlig stund och fikade med ryggen mot en varm sten i en solig sluttning. Sedan drog jag vidare västerut längs bergskanten och gick förbi en massa fina ställen med klippor av skiftande kvalitet. När jag var rakt ovanför fotbollsplanen vid Tonhallen hörde jag ett skramlande ljud uppifrån och hajade till. Ljudet upprepades igen och jag kunde inte koppla det till en aktivitet som passade på den platsen. Jag smög upp i en skreva och spanade mot ljudet. Det visade sig vara en man med hästsvans som lagade mat på en eld. Det hängde diverse kläder på ett träd så jag började tro att han hade nå´n sorts läger där. Han rörde i ett kokkärl då och då. Sedan tar han upp en plastflaska och dricker en klunk. Nu ser jag att det är en T-röd flaska han håller i handen. Jag smyger vidare och möter en ung kvinna med en något ljus schäfer på stigen som går mellan Granloholm och utsiktstornet. Själv kommer jag genom lössnön med snön yrande kring benen. Man känner sig lite udda. Inte så att det stör men en schäfer är ju en schäfer och med en matte i hasorna dessutom. Hon försökte inte ens koppla hunden. Ovanligt, kanske såg jag inte hundrädd ut. Vid utsiktstornet står en man och filmar med en videokamera. Vad han filmar förstår jag inte riktigt. Kameran riktas än hit och än dit. En tysk turist tänker jag. Eller en stolt morfar för det är en familj där också fast lite väl långt ifrån kameran för att resultatet ska bli annat än små pricakar i bilden. Genast känner jag mig bätte till mods. Jag tar den vanliga stigen neröver längs kanten. Det får bli en omväg genom snön vid stenkapellet eftersom en familjen blockerar vägen. Längre ner möter jag ett helt gäng med cityboys och välsminkade citygirls med solariebränna och något felvalda kläder med tanke på deras vägval. Söndagsfika på Grankotten tänker jag och tar en ny omväg genom lössnön. Ännu längre ner kommer en eftersläntrande cityboy med kavaj och tröja. Han ser helt färdig ut. Han har samma skor som de andra. Förmodligen något dom köper av en skrupelfri skoförsäljare som säljer dom till samma pris som riktig vara. Nu möter jag en äldre herre med lågskor. Han ser inte alls lika trött ut som kavajynglingen. Han blir mycket imponerad när jag tar den tredje omvägen vid sidan av stigen. Han undrar vad jag har för några fantastiska skor som kan gå i decimeterdjup lössnö. Att jag har Gore-Tex byxor med Lundhagskängor ser han väl inte och jag håller med och går vidare. När jag kommer hem är jag ganska spak. Nere på biblioteket känns det som jag ska svimma. Det är väl brist på föda kanske. Jag lånar bara en bok, det får räcka.